Läste den magnifika Kärlekskranks blogg nyss. Hon har skrivit om "Tidsstopparkyssar".
Fantastiska äro dessa kyssar. Men de verkar alltid vara första-kyssen?
Det är lite sorgligt, tycker jag, och i högsta grad orättvist.
Förutom några helt otroliga första-kyssar, en hel del fantastiska mellan-kyssar, så finns det en kyss jag nog aldrig kommer glömma. Sista kyssen.
Den sista kyssen med en tjej jag nog aldrig Riktigt var kär i, men heller aldrig Bara var förtjust i.
Hon var tjejen som alltid fanns nära, men aldrig tillräckligt.
Hon som var precis som mig, men alldeles för olik.
Sagan bakom oss hade tagit många snurrar och svängar, kanske inte som Romeo och Julia men mycket väl en Lilla Sjöjungfrun-historia.
Dvs om både Ariel och Eric vid sidan av sin kärlek någonstans insett själva att det nog aldrig skulle gå, legat med andra, flyttat utomlands, sagt upp kontakten etc...
Men så kom en dag några månader efter mitt senaste försök, eller mitt senast Besvarade försök kanske jag ska säga. (Då vi förövrigt delat en sagolikt vacker mellan-kyss på Mosebackes uteservering med solnedgången som inramning).
Vi hade efter en livspratarpromenad hamnat i hennes TV-soffa, under en filt med en precis lagom dålig action-rulle som bakgrundsmusik.
Då kom den där känslan.
Ni vet hur man får den där känslan ibland va?
Känslan som säger att det här är meningen, det ska bli ni.
Kyss henne nu så slutar sagan lyckligt och det är ni för alltid.
Ni vet vilken jag menar?
Tänk er den känslan kl 12 på Tvärtom-dagen.
Det här är inte meningen... Det skulle aldrig bli vi, det kommer aldrig bli vi...
Om jag kysser henne nu, slutar sagan lyckligt. Om jag kysser henne nu, slutar sagan här...
Och jag kysste henne. Såklart. Hon kysste tillbaks. Klockorna stannade medan tiden rusade framåt, och lika snart som våra läppar mötts skildes de åt igen, och jag stod på farstutrappen...
-Det är över nu?
-Det är över nu. svarade hon, och log sådär förstående utan att vara det minsta överlägsen.
-Men jag kommer ihåg alla dagar med dig?
-Haha. Alltid...
Vi kramade om varandra, och skildes åt. All spänning som funnits försvann i den där underbara kyssen.
Kvar var två vänner på varsin plats i livet. Precis där det hade börjat, men ändå inte...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Har läst en del inlägg nu.. Fan du skriver jävligt bra hörredudu :)
SvaraRaderaFör övrigt håller jag helt med... Det behöver inte alls vara första kyssen. En av mina sånna kyssar var också en sista. När jag var kär i en kille som bodde på andra sidan jorden och vi haft en jävligt fin månad ihop och jag var sexton och han sjutton och vi insåg att ett distansförhållande aldrig in a million years skulle funka. Men fint var det. Och det är sånna kyssar man aldrig nånsin glömmer. Och med rätta.
Kram