2/3 Tjugotio (Kärleksbrev till Sthlm.)

Stockholm som så många gånger i vinter knullat mig och stuckit överraskade idag.

Jag hade precis klivit av 43an vid Södermalmstorg, vacker musik strömmade genom hörlurarna och jag spanade ut över omgivningen.
Samma busshållplats som igår, samma tid som igår, samma stad som igår. Men något var nytt.

Från ingenstans såg jag allting precis som det var. Lite som Docenterna måste känt när det begav sig, bakom sina solglasögon.
Jag fnissade till samtidigt som lyckan forsade genom kroppen. Dopaminerna kom med taxi och Serotininhalten tog expresståg ut i mig.

-Det här kan ju inte vara normalt?

En snabb blick på strömmingsståndet gav ilningar i ryggraden. När jag vridit blicken mot snöhögen mitt på torget, barnen som lekte ovanpå och snön som rullade nedför hade fnisset övergått till ett högt skratt av lycka.

Promenaden över torget varade i en evighet, en lycklig sådan.
Precis som all snö borde gjort för länge sedan smälte alla bekymmer undan i takt med vågorna av extas som spred sig genom kroppen.
Just där och då behövde jag inget annat än Stockholm, och jag tror känslan var besvarad.

Stockholm har knullat mig mer än lovligt den här vintern. Och flera gånger har jag tänkt tanken att göra slut. Men Hon måste märkt vad som hände, och insett hur hon älskar mig.
För den här gången blev jag inte knullad. Den här gången älskade vi...
Det var vackert, ömsint och förlåtande.

Så för alla försenade bussar, iskalla dagar och ännu kallare nätter, inställda tåg och otrevliga människor.
Men också för alla lekande barn, blomförsäljare på gator och torg, snöfyllda kullerstensgränder och varma koppar te på Södermalms kaféer:

Jag älskar dig Stockholm. Så länge du älskar mig är det vi två för alltid...