26/2 tjugotio (Där jag förklarar en form av svartsjuka med "The Duck Song".)

The duck song


Förutom att den här låten är bland det bästa jag hört på länge, hittade jag nog en form av budskap i den.

Ibland spelar det ingen roll vad man har att erbjuda, vilken inställning man har eller hur mycket man bjuder på sig själv. Ibland är man bara fel.

Det är mycket snack om hur allt beror på en själv, och ofta tror man på det själv.
Självklart är det så ibland, men nu pratar jag om gångerna då det inte är så.

Det tydligaste exemplet är svartsjuka, ni vet vilken typ jag pratar om. När man bara inte förstår vad hon ser i den där killen.

När man försökt ge henne lemonad på flera olika sätt.
När hon kommer nära nog för att dricka den, men ändrar sig och vandrar iväg igen.
När man blir svartsjuk, irriterad och inte förstår vad hon sysslar med.
När man förstått att det inte fungerar att vara svartsjuk och arg.
När man insett att hon inte vill ha lemonad och anstränger sig för att ge henne vindruvor istället.
När killen hon träffar inte ens vet vad vindruvor är.
När man inte för sitt liv förstår vad Fan hon gör med honom istället för med en själv.

-Jag har dina vindruvor, jag har ett helt stånd med lemonad, vad i helvete är felet!?


Felet behöver inte vara något fel. Det kan vara så enkelt som att det inte är meningen bara.
Förstår du inte varför det är som du vill, är anledningen antagligen just att du inte förstår.

Det bästa du kan göra då är att låta henne vandra iväg, gå tillbaks till ditt lemonad-stånd och vänta på någon som vill ha lemonad. Kanske utöka med vindruvsförsäljning. Och sen hitta någon som faktiskt vill ha det du har att erbjuda.