28/3 Tjugotio (Sthlm - Colombia utan tur)

Obs! Allt nedan är direkt påhittat, likheter med verkligheten kan förekomma men detta beror enbart på slumpen etc.


-Fan, har gjort bort mig för lång tid framöver känns det som...

895 Gram. Colombianskt. Rent. I tullen.

Jävligt lång tid antagligen.

-Men jag behövde det här, på ett sätt. En nystart... Nu har jag chansen.

Och jag tänker att det är lite lustigt hur gräset är uppdelat, vart det är som grönast.

Hur många av oss har inte drömt oss bort till filmer som Blow eller Scarface?
Vad skulle jag göra för cashen? Hur skulle jag fixa allt? Hur svårt kan det vara att blåsa systemet?

För de allra flesta stannar det i fantasierna.
Min vän försökte.
Ja, blåsa systemet alltså.
(Blåsa = Blow = Ironi?)
Och nu är frågorna de motsatta. Hur löser jag en utbildning? Vad ska jag jobba med? Hur svårt kan det vara att fixa körkort och bil?

-Ska plugga lite här inne... Jag får chansa, gymnasiet har jag, kanske ska börja högskola på distans... Behandling och körkort etc... Allt runt omkring kommer vara likadant, ska något ändras får det vara jag...

Så snabbt kan det förändras. En grej går fel, och plötsligt är drömmen om snabba cash en mardröm. Det vanliga livet en dröm.

Men jag håller med honom. Det här var nog precis vad han behövde. Inget annat hade varit bra nog, eller tillräckligt dåligt.

Mycket kan förändras runt omkring, men det enda sättet att klara sig är just att klara sig. Det är inte svårare än så. Man försöker på de sätt man kan, och när man märker vad som funkar fortsätter man, när man märker vad som inte fungerar byter man bana och går vidare. Utvecklas.

-Förresten. Jag tror jag underskattade kokainet en aning, haha. Och by the way, någon snubbe säger att jag har ADHD. Jag tänkte ge han en armbåge först men jag tror han har en poäng...

Det tror jag också. Kanske därför vi fungerar så bra. Jag, han och "gubbarna". De riktiga, som hajar.

Jag förstår drivet. Jakten på lugnet kan man väl kalla det. Det vi alla söker.

Det är vad som skiljer oss från mängden. Det märks i allt. I vår oförmåga att ta det lugnt, i hur vi ignorerar samhällets "regler" och i vår osvikliga lojalitet till vad vi anser är viktigt, vår gemenskap med varandra, de som är som vi.

-Nog klagat. Hur går plugget? När ska du gifta dig egentligen? Jag vill fan att du lyckas nu.

Han bryr sig. De orden betyder mer från honom än från alla som tror att de bryr sig.
Han låtsas inte. Han frågar inte för att få tiden att gå, eller för att vi inte har någonting annat att prata om. Han frågar inte för att han borde.

Det går fan bra. Och jag kommer gifta mig. Nu mer än någonsin. Kanske blir jag lugn då?

-När du gått klart din utbildning får du skriva en bok om mitt liv.

Jag tar det som ett löfte. Storyn finns redan. Men det lyckliga slutet är upp till dig att fixa.