19/2 Tjugotio (Hittar man marken bygger slottet sig självt.)

Den här konversationen ägde kanske rum för snart ett år sedan.


–Jag föddes fan inte till byggmästare. Jag kan ju fan inte ens hitta en plats att bygga något på.

–Inte? säger hon förvånat. Du gör ju fan inget annat än bygger hus? Varje gång jag träffar dig har du något nytt projekt på gång. Skulle inte du bygga ett slott häromveckan?

–Absolut. Jag smällde upp en halvrisig friggebod och gjorde som vanligt. Satte på mig solglasögonen, blundade med ena ögat och intalade mig att det var ett slott.

–Haha, och vad hände sen då?

Ja, vafan tror du? Har du någonsin försökt bygga en friggebod på sankmark? Hur jävla bra går det? Eller försökt bygga ett hus för den delen?
Först ska du få bygglov, när du hittat någon som är dum nog att ge dig det så sätter du igång med planer och ritningarna på allvar, köper virke och i samma sekund som du försöker bygga ut med en solaltan så rasar skiten.
I bästa fall kan man vila sig under rasmassorna ett tag när det börjat regna, för att inte bli lika blöt, för att slippa den värsta kylan...

–Njae, det vart inte rätt färg haha.

Är det förakt, intresse eller en blandning jag ser i hennes ansikte? Jag vet inte, men hon skrattar, som vanligt. Vi tänder varsin cigg och pratar vidare...


–Du bor kvar i din bostadsrätt antar jag?

–Ja, som vanligt haha. Jag gillar inte att flytta runt, och jag skulle nog aldrig få för mig att bygga eget! säger hon. Första flytten var så jävla jobbig, bostadslös i tre veckor! Jag hade sån jävla tur som fick den här lägenheten... Förstår du? Första visningen jag var på och det kändes som om jag hittat hem igen.

Hon kommer aldrig förstå varför jag strävar efter att bygga ett slott, bygga ett slott på den finaste mark som finns.
Hon kommer inte förstå vad nätterna som hemlös betyder när man väl hittat Hem.
Hon ser hoprasade bodar och byggnadsställningar, såriga händer, utslitna verktyg och kalla nätter.
Jag ser helhjärtade försök, erfarenheter, accepteranden och kontrastens underbara kraft...


Jag förstår å andra sidan inte henne, jag väljer att aldrig göra det.
Jag vill kunna bestämma värmen själv, elda på för fullt i de öppna spisar som finns. Bränner jag mig så bränner jag mig.
Jag vill kunna hålla världens största fest, och jag vill kunna krypa ihop någonstans utan störade ljud.
Jag vill inte bo i säkerhet, och om flera nätter som hemlös är priset att betala, så blir slutet desto vackrare.


–Men nu har jag hittat platsen. säger jag.

–Som vanligt då, haha. Jag tror nog inte på dig förrän du håller inflyttningsfest. Och jag vägrar sätta min fot i någon ny dödsfälla, bara så du vet.

Jag vet att hon inte tror mig, varför skulle hon? Men hon kommer få se. Jag flinar.
Inte elakt, bara sådär självsäkert som James Bond gör, ensam mot hundra skurkar. Han vet att dom kommer missa vartenda skott, att han kan ramla mot sin död bara för att råka landa på en fallskärm.
Han vet bara att början är Där, slutet är med en vacker kvinna, på en strand någonstans. Vad som händer emellan behöver han inte veta förrän det sker.

–Den här gången är det på riktigt. Jag har inte letat efter en plats alls. Kylan som hemlös har inte bekymrat mig det minsta, jag började bli van. Men den här platsen...

–Ja?

–Den var precis där den skulle, det var som om den hittade mig, fast den bara var där den alltid varit.

–Och ritningar då? Virke? Vafan, jag har hört det där förut...

–Jag vet, säger jag. Men den här gången är det på riktigt.

Jag gick leendes därifrån, några minuter senare. I huvudet cirkulerade tankar som inte hade det minsta med virket, ritningar eller arbete att göra. Jag kunde bara tänka på platsen jag hittat. Bygglovet blev utfärdat samma dag jag hittade platsen, eller kanske samma sekund som den hittade mig. Det krävdes ingen övertalning, inga mutor, inget fiffel.


Och nu, snart ett år efter att den fiktiva konversationen ägt rum, bor jag i mitt fiktiva slott. Vännen bor fortfarande i sin bostadsrätt. Hon anser sig vara lycklig. I ett land med 1,3 - 2 miljoner bostadslösa kanske hon har en poäng i mångas ögon.

Jag vet bara att hittar man rätt mark bygger slottet sig självt.
Och utan den kan slottet fara åt helvete.
Det är bara här jag är hemma.