16/2 Tjugotio (Del 2. Blod, svett och kramar)

Skolan blev jag försenad till, såklart, men det verkade inte göra så mycket.
Högskolan - Gymnasiet 1 - 0.
För att inte göra bort Gymnasiet allt för mycket lämnar jag ämnet med att Gymnasiet aldrig riktigt kom ikapp.

På vägen hem funderade jag en hel del, som vanligt, på ingenting alls. Lyssnade på musik, försökte återigen följa med texten en hel låt igenom, jag kom ungeffan vilka snygga tulpaner som står i fönstret, undrar vart de har odlaOj vad beslutsam hon ser ut, min fina tjej som sitter och skriMjölkpaketet står framme, dinosaurier på baksidan, häftigt, undrar om T-Rex verklfan där var den låten slut. Nåja, jag försöker igen.
Ungefär så bra brukar det gå, oavsett hur mycket jag anstränger mig.

Någon som känner igen sig?
Tyvärr antar jag att den förvirringen spelar roll på andra områden, just nu undrar jag bara vilka.
Är det här varför jag aldrig kan plugga ordentligt? Varför jag tröttnar om utvecklingen stannar av för två sekunder? Varför mina inlägg aldrig följer någon röd tråd?

Är det här något negativt?

Är det tack vare den obalansen jag kan göra vadhelst jag känner för utan en tanke på konsekvenser? Borde jag tacka förvirringen för att jag aldrig har tråkigt? Kan mina studsande tankar vara anledningen till att jag alltid lever i nuet, bara ett mer uppdelat Nu?

Borde jag bry mig?

Går det att förändra? Vill jag ha förändringen? Vad innebär den?


Jag gör som jag alltid gjort, fast lite annorlunda, nu och då skiljer sig en aning, som sig bör.

Då: Slå någon på käften, aldrig oprovocerat men med "Han kollade konstigt på mig" som ett slags standardmotiv.
Nu: Studsa in på mattan med ett leende på läpparna, stå ut med 30 minuters fys för att få brottas, lära mig låsa armar och slåss med handskar tills det är dags för fys igen.

Då: Sänka en öl eller 20, röka ner mig fullständigt och ramla ihop gråtandes bredvid mitt stackars ex för trettiofemte gången i ordningen(Om du skulle råka läsa det här, förlåt).
Nu: Hem till tonfisk- och kesomackor, en flickvän jag älskar mer än livet självt och möjligtvis en lätt avhjälpt, nikotinbristrelaterad irritation.

Då: Inse att jag inte kan göra ett skit för att fokusera hjärnan, bli frustrerad, dra i mig ännu mer skit för att åtminstone inte ha ångest.
Nu: Inse att jag inte kan göra ett skit för att påverka läget, men istället hålla mig lugn och acceptera situationen, vänta ut fittan(Ja, hjärnan alltså) och vänta in ett kontringsläge.


Med Skarpe Edward och de Magnetiska Nollorna i lurarna, en inbillad blomsterdoft i näsan och alldeles för rastlösa fingrar inser jag att nikotinbristen gått för långt, cigaretter på balkongen Here I Come!

Tills imorron bloggen, tills imorron...