–Gomorron baby, vill du ha frukost? säger hon med kinden mot min bröstkorg och världens vackraste virrvarr av hår under min näsa.
– Mhhmmm, Gröt? Mumlar jag fram.
Vår vanligaste morgonritual, fast idag mysigare och mer magisk än någonsin.
Solen skiner in genom fönstret, hon sitter i köket, jag i vardagsrummet och längtan tar upp allt utrymme mellan oss till fullo.
Skolan börjar om 50 minuter. Det tar en timme för mig att komma dit. You do the math.
Tror ni längtan är något fysiskt påtagligt?
Idag gillar jag längtan, och den ökar med avstånd. Ju större längtan desto bättre idag, för ikväll får jag träffa henne igen, hon som alltid lagar frukost, hon som burrar ihop sig mot mig när vi sover, hon som är kartan, målet och resan på samma gång.
Vet ni hur det känns?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar