Benen har nästan slutat skaka men smset förblir obesvarat och jag undrar om jag haft fel, kanske existerar spökena på riktigt. (Här tänder jag en cigg och funderar. Lite över varför jag helt plötsligt befinner mig på balkongen. Lite över vad jag vill ha sagt.)
Hon mår bra, säger hon. Jag litar på henne, inte villkorslöst men utan relevanta val.
Hon pratar om killar, vänner från förr och mördare.
Jag pratar om min lycka, vänner från förr och mördare. (Nu byts låten ut och i pausen mellan kommer kort ångest, vad kommer härnäst? Varför bryr jag mig. Vad symboliserar musiken egentligen?)
Vi pratar om bröder, vänner, sex och idioti. Jag känner hur gycklaren från förr och hycklaren i samtalet möts, hon känner det men vet att det är passé. Jag vet att allas situationer är olika, och likt henne att tiden har bytts ut. Mot en ny. Mot en bättre. (If I go crazy then will you still call me superman? Jag fryser, ryser och ler.)
Kvällen byts ut mot natt och jag känner hennes blick, förnimmer hennes hand och ser hennes läppar. Jag vrider bort huvudet. Jag kan inte.
–Förlåt. Jag kan inte.
–Du kan.
–Du har rätt. Det är våra val som definierar vilka vi är. Jag väljer att inte kunna.
Vi fastnar i ögonblicket innan. Ögonblicket innan jag gör bort mig, som så många gånger förr. Ögonblicket som knarkare fasar inför, och älskar så jävla mycket. Ögonblicket som jag den här gången lyckas bryta.
Hennes vänner dyker upp, femton minuter och tre timmar senare.
Vi går därifrån. Hon med ett inbillat hopp och en vetskap om hur det ligger, jag tror hon är glad.
Jag med darrande ben, ett panikande monster i magen och starkare än någonsin.
Älskade C. Den här gången lyckades jag. Monstret förlorade slaget, och mitt krig ligger i mina händer. Spökena finns inte på riktigt. Du behöver inte vara orolig. Jag är inte orolig, bara lite livrädd. För nu ligger lyckan i våra händer.
(Nell talar till mig. Jag vet att, Nell talar till mig. Jag vet att...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar